...Amira vågade inte återvända. Hon ville bara gömma sig i dungen hon hade hamnat i. Drotningen trodde ju att hon var död, alla trodde att hon var död, de fans inte äns nått att återvända till. Under 2 vecka ägnade sig Amira åt att lära sig flyga, att mat och fundera på att störta drotningen. När de 2 veckorna hade gått kunde hon flyga lika som småfåglarna som brukade vara på slottsmuren. Hon hade trots de inte blivit helt grön än. Hon skulle ha blivit de vid dehär laget men av någon anledning hade hon inte de.
Amira visste nu hur hon skulle störta drotningen. Hon skulle hämta drycken som gjorde henne till pompom och sen låsa in henne i sina egna gruvor.

Amira vågade sig äntligen sig ut ur skogen. Hon smög bland träden, bland buskar och löv, krålade sig förbi de läskiga stenarna och simmade igenom de äckliga dammarna. När Amira märkte att hon var vid havet var de mörkt, de hade blivit natt. Amira kunde inte se exakt villken strand hon var på. Hon satte i ena foten i de kalla vatnet. Hon satte i den andra. Hon började gå försiktigt ut i vatnet. Som förtrollad. Hon gick steg för steg. De var fortfarande grunt. Hon kunde bara höra vågorna mot kanten till land och natten. Och en ljuvlig sång som fick henne att gå längre och längre ut till havs. "Vänta nu, en sång, varför går jag!" Amira hade inte märkt sången, eller att hon var långt ifrån land, hon hade varit förtollad! Men av vad? Amira såg sig runt omkring. Framför henne såg hon en sjöjungfru som tittade på henne. Var kom hon ifrån? Tänkte Amira. Sjöjungfrun började sjunga igen. Amira  började gå mot henne.

Hon hörde iget annat än sången och ett spökligt svagt "Kom, följ med mig, till havets djup"...