Det var inte slut än. Alla försökte hjälpa honom med magi men det gick inte. ”Då så! Vi hittade honom! Tur att han är döende också!” Ropade Musa argt. ”Lugna dig! Vi tar honom till bossen här och tvingar honom att få Still bra igen!” Vakterna som Musa hade uppehålligt hade hon blivit av med men det skulle inte dröja länge tills andra vakter kom. ”Kom igen!” De flög alla utanför fästningen. De skulle ta sig till en plats som de innan hade verkat som en plats där den som bestämde befann sig. Amylie hade fått in Still i en magisk bubbla. En sådan som Seska och Luc hade varit i. I den kunde han inte bli skadad lika lätt som om någon hade burit honom. De lyckades undvika vakter genom att de med väldigt tålamod fått fram en osynlighets besvärjelse över sig. En som inte kunde spåras av vakterna.

De flög sidledes med muren. En mur som lyste som guld. Desto längre bort man var, desto mer sken den. Men desto närmre man kom den, desto mer glesnar ljuset, och om man står precis med nosen mot muren ser den ut som vilken stenmur som helst. Men nu gjorde dem inte det. De flög bredvid den, just så långt som det behövdes för att se den glittra av solljus. Efter en stunds flygande beslöt de för att flyga in. In i fästningen där troligtvis ledaren skulle finnas. De flög över muren och såg att massa vakter, kanske hundra, var nere på gården. De var alla samlade rund en panda som hade en annan sorts rustning. ”Det är han! Jag är helt säkert på det!” Viskade Musa. ”Kan någon zappa oss och han till ett av tornen. Vi vill ju inte att vi blir gripna!” Phill och Fimmy sa en formel tillsammans och helt plötsligt var de i ett rum. Ett väldigt tomt och mörkt. Det hade bara ett fönster och en dörr. De tittade ut och där var gården igen med alla vakter. Men han i mitten var borta. De vände sig om och där var han. Snabbt trollade Musa bort dörren och fönstret så att han inte skulle komma där ifrån. ”Vad är det här?!” Fräste han. ”Hur helar vi Still från ormarna!?” Sa Amylie högt i stället för att svara. Först såg han förvånad ut, men den minen förvandlades snabbt till ett ont leende. ”Still har tagit nästan all våran magi. Ormarna suger bara ut den. Jag bryr mig inte om resten.” De andra var helt skräckslagna. Han hade faktiskt kunnat döda honom. ”Millow då?” Sa Seska och steg fram. ”Arvingen till Stills och dehärs mästare. Var det ert verk också?” ”Ja… Det var vi.” ”Men varför!?” ”Vi hade tänkt fängsla er! Ni har såklart också stulit magi från andra värdar. Men varför göra allt besvär? Vi lät eran mästare göra jobbet åt oss!” Då hördes ett spökligt ljud. Millow, eller det som var kvar av Millow, Fasade igenom en av väggarna som ett spöke. Han hade fortfarande tomma ögon. Ingen själ tycktes finnas kvar. ”Millow, få slut på dem.” Millow slog till dem meden magi. Så kraftigt att de flög igenom väggen. De föll ut över gården, nästan medvetslösa. Men Fimmy vaknade snabbt och trollade lika fort dit en massa fjärilar som fångade upp dem innan de föll till marken.

Fjärilarna försvann när alla hade landat. På ett kommando från ledaren, som med Millows hjälp kommit ut ur tornet, började några speciella vakterna springa mot vännerna. Men de var inte som de många andra. De flesta hade en riddarrustning. Men dehär, kanske tjugo, pandorna hade kämpar kläder på sig. Kläder som andra skulle jämföra med en karate eller judo dräkt. Vännerna försökte försvara sig. Det gick ett tag. Men kämparna fick dem att tappa känseln i både armarna och benen genom några särskilda slag på dem.

Såklart försökte vännerna bekämpa dem med magi till en början men på något sätt kunde kämparna slå bort kraften. Så nu låg de där. Förlamade och försvarslösa. ”Vi har ingen användning för han här längre…” Sa ledaren och knuffade fram Millow. Han tog tillbaka rökmolnet och Millow blev som vanligt.

Han såg väldigt förvånad ut men verkade ha varit medveten av vad som hänt. En av kämparna tog upp honom och kastade ner han på marken. Alla vännerna blundade när de såg kämpen lyfta foten över hans huvud. De hörde ett ljud, som om något gick av, och när de tittade igen hade Millow näsblod. Han försökte resa på sig. Det var svårt för han men ingen av vakterna stoppade honom. När han var på fötter gick soldaterna emot dem alla. Precis innan de hade kommit nära började Millow glöda. Det var en märklig glöd. Den fick många av soldaterna att backa. Hans ögon började också glöda. Något halvgenomskinligt steg upp ut honom, som ett ljus. Det tog sig till skepnad. Alla vännerna tänkte samma sak ”Belle?”. Ja, det såg faktiskt ut som Belle. På ett underligt, oförklarligt sätt.

Ljuset verkade stiga och alla soldater försvann. Men de verkade inte dö. Utan bara försvinna. Sakta men säkert försvann fästningen och till och med dem själva. Ljuset sänktes och åkte in i Millow. De var på Belles ö igen. Alla tittade på varandra och sedan på Still. Han låg på marken. Hans sår började rent magiskt att läka. Efter bara en liten stund var han som ny. Bara några ärr hade han kvar. Han reste sig. Han verkade lite förvirrad men förstod snabbt vad som hade hänt. Alla tittade bara på han. Han tittade tillbaka men ingen gjorde någonting. ”Hej.” Sa Still efter en stund och alla hoppade på han. De kramades en lång stund. Alla fem. Millow stod bredvid och log. Tillsammans med Seska och Luc. När de var färdigkramade flög de in i slottet och levde på ön tillsammans.

SLUT! :3

De flög alla rakt mot ljuset. Det var gryning så det blev lättare och lättare att se det. Men desto lättare för vakter att se dem. För var han än var, var det säkert vakter som höll honom fånga. Alla var säkra på det! ”Du måste stänga av ljuset Amy, Någon kan se oss!” Sa Phill bestämt. ”Men då kan vi ju inte hitta honom!” Just då gick solen ner och stjärnorna syntes på himmelen. Då såg de att i en av stjärnorna, den som deras väg riktade sig mot, kunde de nästan se pandor! De flög närmare och såg att det var en stor fästning. En fästning som lös så starkt att man skulle tro att det var en stjärna nere från jorden. ”Kom igen Amy, Vi hittar honom!”  Motvilligt tog hon medaljongen av sin stav och ljusen blev aska som sedan försvann. De flög runt fästningen, samma väg som ljuset hade varit innan. De landade framför en av dörrarna och gick in. De smög sig fram i korridorerna. Ingen vågade säga någonting. Konstigt nog var det inga vakter där. Tystnaden tog kol på dem. Svårast var det för Musa. Hon var van vid massa musik och oväsen. Dehär kunde hon inte klara av länge till.

Phill ville säga något till Amylie men det var så tyst att han trodde att om han bara viskade skulle alla i stjärnan höra honom. När de gick där började de se trädörrar med galler för sig. Alla vännerna nickade mot varandra för att visa på att Still måsta vara där. Det stod namn ovanför varje dörr men de kunde inte hitta Still. Just när de höll på att läsa efter hans namn hörde de några som kom. Så alla gömde sig bakom en dörr som var öppna och verkade tom. ”Hör du det nu Jim? Det är bara patrulluppdrag och om någon kommer så behöver du bara slå larm. Inget annat, Ok?” Det var en vuxen som pratade till en mycket ung panda. Han såg ganska rädd ut. ”Ja… Jag förstår…” Den vuxna pandan gick tillbaka från samma väg de hade kommit från. Den lilla pandan, Jim, Gick med sitt spjut tätt intill sig. ”Tusan också…” Tänkte Musa. Vad skulle de göra? Amylie nickade mot de andra men de förstod ingenting. Hon väntade in tills Jim var precis utanför deras dörr. Hon kunde höra hans fotsteg. Hon räknade ner sakta för sig själv och när de andra minst anade det så öppnade hon dörren och kastade sig ut. I nästan samma sekund tryckte hon upp pojken upp mot väggen bakom han med en magisk tryckvåg. Hon blev förvånad över hur ung han var. Han var knappt 9 år såg det ut som. Han såg ut att lida men Amylie kände att hon inte hade nått val. ”Var är Still!?” Han tittade upp. ”Du kommer att bli gripen…” Amy tog i mera. ”Var är Still!” De andra kom ut ur sitt gömställe. ”Var är Still, Svara!”

Han försökte hålla tyst men Amylie tog i mer och mer och han började få svårt att andas av trycket. ”Snälla Amy… Han är bara en pojke…” Försökte Fimmy för att få henne att sluta. ”Åh, Det är Still också men de vill döda honom ändå!”  Hon fortsatte. ”Snälla! Han kan ju inte andas! Snälla Amy!” Hon kunde inte se honom lida så. Och Amylie kunde inte höra Fimmy låta så förtvivlad. Så hon slutade. Jim hostade och försökte andas. Amylie gick fram till honom, reste honom och tittade honom djupt i ögonen. ”Du ska föra oss till Still. Eller så tänker jag göra det igen utan henne, fattar du det!” Han fällde ner blicken och gick. ”Kom då…” Mumlade han. De andra följde efter.

Efter ett tag var de vid en dörr som var mycket större än de andra. ”Där…” Sa han och pekade på dörren. De hörde fotsteg bortifrån korridoren. Musa tog pojken och sprang mot dem. De andra kunde höra ”Ett steg till och han dör!” Seska flög dit för att hjälpa till. Luc öppnade låset med tassarna. Där inne, i det mörka rummet såg de alla Still! Han hade bojor rund handlederna som med en kedja ledde till väggen. En kall, smutsig stenvägg. Hans vingar var också fast. Still var blodtäckt men det såg inte ut som att han hade några djupa sår, bara blod. Han hängde med huvudet, hår täckte ansiktet. Efter några sekunder började något slingra sig mot honom. När deras ögon vant sig vid mörkret såg de att det var två stora ormar. En råtta sprang framför dem till en bit ost. När den ena ormen slingrade tätt intill den började råttans päls sakta glöda sönder, sen började huden på den också glöda bort. Tillslut var råttan helt ihälbränd. Den ena ormen började slingra på Still och man såg att han ryckte till. Fimmy höll på att skrika till men Amylie höll för hennes mun.

”Vad gör vi nu då!” Viskade Phill. ”Det måste vara Magisäkert, så det går inte.” Funderade Amylie ”Vi bara springer in!” Föreslog Phill. ”Nej! Ormarna, tänk på ormarna!” Och så fortsatte de.

I bara tio sekunder men det kändes som en evighet för dem och särskilt för Fimmy. Hon stod inte ut med att se ormarna fräta på Still. Han flämtade och led. Fimmy brakade in dörren och skrek i panik. Hon tog sin stav och fick bort Stills bojor med magi. Han föll ihop. Han landade på knä på en av ormarna. Då började det fräta extra mycket där eftersom så mycket vikt var på ormen. Still skrek av smärta. När Fimmy såg det blev hon helt till sig. Hon tog ett stadigt grepp om din stav. Den formades som ett stort svärd. Hon skulle just hugga i ormarna då Phill såg vad hon höll på att göra. ”Nej! Du dör!” Skrek han. Phill kastade sig mot Fimmy. Svärdet träffade väggen. Phill flög upp, tog svärdet och dräpte ormarna i tre hugg.

”Fimmy!?” Phill försökte hjälpa henne upp. Hon kom upp på fötter men kunde inte flyga. ”Jag kan inte skada andra varelser… Jag blir lika svag som dem då… Jag delar deras smärta tills jag helat dem…” Hon började hosta blod. ”Fimmy!” ”Ni måste tillbaka till Seska och Luc och…” Just då skrek hon till det värsta de kunde tänka sig att hon kunde låta. Ett högt ljud började tjuta inne från slottet. ”De har märkt att vi är borta!” Utbrast Phill. ”Vi flyger här ifrån!” Skrek Musa och började flyga ”Nej! Tänk på Fimmy, vi måste tillbaka in!” ”Tänk på Fim…?! TÄNK PÅ FIMMY! Hon klarar sig, det gör inte Still!! Vi har tur om han ens lever! Lämna henne här!” Just då märkte hon vad hon sagt. Fimmy tittade besviket och sorgset på henne.

Musa flög iväg utan att säga något mer. ”Amylie, Kan du få hit dem?” Hon försökte påbörja något som var som en bubbla av magi ”Jag sänder in denhär som tar upp dem och för dem hit.” Efter några sekunder hörde de ett skrik som lät som ett av de ljudet som Luc hade gjort innan. I exakt samma ögonblick fick Fimmy ett stort sår på nacken och hon föll ihop. ”Fortare!” Skrek Phill och försökte hjälpa Fimmy.

Amylie hade format en glittrande bubbla och kastade in den genom dörren. Den kom snabbt tillbaka med Luc och Seska i sig. Och efter den kom andra Olker som hade blivit utsända att fånga dem. När Amylie såg det. Krympte hon snabbt bubblan med magi med Luc och Seska i den.  Hon sände iväg en massa med bubblor blandat med blixtar mot vakterna. ”Fort! Få Fimmy här ifrån, jag kommer ikapp.” Phill flög med Fimmy i sina armar. De landade mitt inne i skogen. Efter en stund kom Amylie med olkerna. Hon förstorade dem och släppte ut dem från bubblan. Fimmy kröp svagt mot dem. På sina bara knän helade hon dem och hon blev med dem bättre. Även fast Seska och Luc inte var skadade längre var de utmattade och låg kvar på marken. ”Vi följer med er…” Sa Luc nästan motvilligt. ”Vi lever för att tjäna Millow men det tog oss till nu att förstå att det inte är Millow. Han skulle aldrig göra så mot oss!” Luc ställde sig upp. ”Jag hämtar era spön. Med dem kan ni få Millow som vanligt när vi hittat Still.” Han började just flyga då Fimmy kom på ”Vänta! Vi måste veta om det händer din något. Låt mig slå till dig så kan jag känna om de händer dig något där borta.”

Alla tyckte det var en bra ide och så gjorde dem. Fimmy blundade och slog så hårt hon kunde men näven på Lucs arm. Det gjorde inte så värst ont men det räckte. Han kom tillbaka någon timme senare med alla stavarna. Fimmy hade inte känt något på hela tiden. Hon helade det lilla hon hade orsakat och tog sin stav. ”Hur gör vi för att hitta honom då?” De funderade lite. ”Låt mig testa en sak…” Sa Amylie. Hon tog sin medaljong och la den ovanpå sin stav. Den började sväva över staven. Hon blundade och mumlade en formel, så som alltid gjorde när hon skulle använda magi. Tio magiska ljussken åkte fram ur Amylies stav. Sex stycken åkte mellan Phills, Fimmys och Amylies medaljonger och dem själva som strålar. Tre strålar åkte vidare mot skogen. ”Musa?” Sa Phill förvånat. De tre slingorna hade dragits till Musa, hennes medaljong och Stills.

Hon gick fram mot dem. Hon undvek att få ögonkontakt med Fimmy. Det sista ljuset var som en varelse. Men den verkade bli nervös efter ett tag. Och så, när det åkte fram och tillbaka en stund åkte det upp mot molnen. ”Där är vägen till Still."

Musa vaknade i något som påminde om ett fängelse.  Alla de andra var där. Musa reste sig snabbt upp i reflex för att fly från Millow.

Alla tittade på henne. Några satt och några stod. ”Hur länge har jag…?” ”…En dag” Svarade Fimmy. Musa fick många tankar i sitt huvud. Men tankarna cirklade bara runt att efter en dag kan inte Still ha överlevt. Förtvivlat försökte hon komma där ifrån. Hon skakade på fängelsedörren. ”Vi måste ut!! Vi… Måste hitta Still!!... Vi… Hjälpa… han… vi…” Amylie reste sig upp från bänken hon suttit på och gick sakta fram mot Musa. ”Musa, det är över. Vi måste inse att Still…” Musa vände sig hastigt om med greppet kvar på dörrens galler. ”Att han är död, va!!!!? Men vet ni, han är inte det!! Jag vet att hen lever!!!” ”Musa… :(” ”NEJ!!” Hon gled ner på knä. Tårar föll från hennes ögon men hon grät ändå inte.

Motvilligt satte hon sig på en av bänkarna. Det fans två stycken. Båda var såna bänkar som satt fast med ena sidan i väggen med gångjärn och på den andra sidan satt det kedjor som på andra änden sitter fast i väggen. Rummet var inte så värst stort. Just lagom stort så att alla dem skulle kunna sova på golvet, om de nu hade velat. Tre väggar bestod av betong och en vägg var bara galler. På andra sidan stod två stycken Olker och vaktade, en rosa och en blå. Musa lutade huvudet mot Amylie en stund då det gick upp för henne ”Varför tänker vi inte på det!!”  Musa ställde sig upp, tog fram händerna som började lysa. Hon viskade någonting tyst. Alla tittade på henne men det var bara Phill som hann reagera ”Musa, nej!!” Just då sprakade Musas ljus och gav dem alla en liten tryckvåg som slog dem till marken. ”Vi har redan testat magi…” Sa Phill för att fylla i sin mening. Fimmy blåste bort lite hår ur ansiktet med en sarkastisk min. Musa blev rasande. Hon ställde sig upp, gick ett steg mot dörren där vakten stod, hon sträckte ut armarna genom gallret och med så lite magi hon kunde drog hon sig till en av Olkerna. Hon höll henne hårt i axlarna. ”Millow har blivit förhäxad, fårstår ni inte det era missfoster!”

Den andra olkern som hade stått lite längre bort flög dit och tog tag i Musas händer. De började hastigt blöda.

Hon skrek till och släppte taget. Hon tittade på sina händer men inget var där. Som om de aldrig blöditt. Den Rosa olkern kramade om den andra. Den gav från sig ett läte som lät som ingen av dem hade hört förut. De blev häpna när de hörde hans läte. De andra olkerna som hade tjänat Millow vid middagarna hade knappt pratat med varandra och de lät inte sådär. Men de var i och för sig inte upprörda som denhär. Den rosa olkern sa något till den andra och alla pandorna kunde lista ut vad hon sa ”De kan inte förstå dig”. Fimmy satte sig på huk så nära hon kunde komma dem. ”Ska jag få er att tala vårat språk?” Alla, olkerna och vännerna tittade förundrat på henne. ”Fimmy, är du säker på att…” Fimmy avbröt Amylie med en blick. ”Jag kan få er att tala, men bara med magi och då måste ni släppa ut mig här ifrån.” Olkerna tittade på henne nästan lite skräckslaget. Men det var glädje i blickarna också. ”Jag kommer inte fly, ni har mitt ord.” Musa muttrade till lite, hon som hade hoppats på att allt var en fälla för att komma ut. ”Nå?” Den rosa tog den andras nyckar och låste upp dörren. Den andra sa någonting till henne men hon verkade inte bry sig om det. Fimmy gick långsamt ut.

Musa försökte också men olkern stängde dörren rakt i ansiktet på henne. ”Tänkte det…” Mumlade hon.

Fimmy satte sig på huk sakta framför dem med deras blick fångad i sin, hela tiden. Hon sträckte fram båda tassarna och bad dem att hålla hennes händer. Den rosa gjorde det utan att tveka men den andra såg ut att fundera lite på det. Men tillslut tog han tag i hennes tass och hon började. Hon tycktes tänka formen i stället för att uttala den. De blundade. Ett ljus kom från henne in till olkerna. Efter några minuter öppnade den rosa olkern sina ögon. ”Funkad det Luc?” Hon satte kvickt händerna för munnen. ”Ja, det gick Seska” Luc, den andra olkern hjälpte Fimmy upp på fötter även fast han var nästan hälften så kort.

”Millow har inte kunnat, hur har du?...” Han väntade sig inget svar, så han suckade djupt och frågade i stället ”Du har fått oss att tala, du förväntar dig att bli fri i utbyte?”  Fimmy ville le men hon kunde inte ”Vanligtvis skulle jag inte ta något i utbyte. Men min vän dör och jag tar varje chans jag kan för att rädda honom.” Hon vände sig om och tittade ner i marken. ”Varje chans…!” Fimmy vände sig snabbt om, hon slog dem mot väggen med en energivåg. När de föll till marken kunde man se sprickor i väggen där de hade krasat. Musa och de andra två stod som förstenade. Fimmy tog nycken från Luc och låste upp men med en min som fick de andra att bli oroliga. ”Du gjorde rätt Fim” Försökte Amylie. De började gå. Gå ut för att hitta Still. Men just när de skulle flyga ut från slottet föll Fimmy ihop.

Alla gav massa förslag på vad de skulle göra. Några ville leta ledtrådar vid stranden medans de andra ville leta reda på väktarna. Det ledde fram till att Musa och Millow stannade för att prata igenom det och tänka ut var de kan vara. De andra gick ner till stranden.

De andra gick medans Millow sa till alla ombes att plocka undan bordet och allt runt omkring. Han sträckte ut handen och ett trollspö formades ovanpå den. När den var hel tog han den och svepte runt den lite. Det kom fram en stor karta gjord av något magiskt sorts ljus. En karta över ön.

”Då behöver vi bara placera ut var du hittade medaljongen och var vakterna troligtvis var sist.” Han började fixa det på den stora kartan. Men en tät, mörk dimma började osa vid hans fötter.

Musa märkte det och frågade ”Millow… Dimman…” Han tittade ner och den började åka uppåt mot hans ansikte. Den sög sig in i hans mun och hans pupill och ögonfärg tonades bort.

Hela kartan försvann. Utan en min kastade han en energiboll mot Musa. ”Millow!!” Skrek Musa i panik precis efter hon duckat undan bollen. Hon rusade ut genom dörren och kastade sig över balkongräcket.

”Millow!!” Skrek hon igen. Han började flyga efter henne. Han fortsatte att skjuta men Musa lyckades undvika dem varje gång. Hon flög till stranden där hon såg se andra gående. De tittade upp mot henne. ”Vad händer Musa?!” Ropade Phill. När hon kommit ganska nära skrek hon. ”Mollow har blivit övertagen… Ahh!” Just då träffade han henne rätt i ryggen. Hon störtade några meter till marken och allt blev svart.

De hade alla fått var sitt rum på ön där de kunde sova. Men Amylie sov inte den natten. Hon bara tänkte på Still. Vid gryningen flög hon till slottet.

Musa ville inte komma ut ens när Millow bjudit dem alla på middag. De fick börja utan henne. De satt vid ett bord i balsalen. Ett par olker serverade dem smårätter som frukt, ost, kex med mera. ”Berätta mer om olkerna, Millow!” Bad Fimmy upphetsat.

Han började berätta om att efter de hade lämnat ön för tre år sedan hade det kommit en forskarpanda dit. ”Första året beslöt han sig för att ön var hans egen, men Belle var där och vakade över den från ’den andra sidan’. Andra året började det komma andra pandor dit. Då hade han muterat dem med bolly och wooby DNA. Han hade även lagt in magiska vingar på dem.

Och det DNA’t hade han hittat av en fjäril som Belle en gång för väldigt länge sedan trollat på. Därför kan deras svaga vingar bära dem. Tredje året ’föddes’ jag. Hon hade fått tillåtelse att släppa en del av sin själ i en skapelse hon själv skulle välja från de stora andarna. Vingarna var bara en extra grej för att jag skulle kunna flyga med er :)

Och då jagade jag iväg den hemska mannen. Olkerna fick vara kvar och jag tog hand om dem. Men mannen blev aldrig riktigt klar med sin mutering. Så bara Ombie här kan prata, de andra kan bara låta lite morrigt och dessutom kan man nästan se att deras ’hår’ har en annan kontrakt än Ombies.

Vilket jag helst skulle vilja slippa… Ombie är den mest påfrestande av dem alla! :P” ”Mummel :tired:” Fnös Ombie.

Då kom Musa in helt blek på sina pandafärger, hon höll tassarna på armarna som att hon frös. Med ett böjt huvud och håret över ansiktet gick hon några steg fram. De såg att det rann blod från tassarna. Alla runt bordet reste sig upp från stolarna och skulle precis springa fram till henne då hon tog fram tassarna, i dem höll hon en medaljong som inte var hennes egen.

Den var så blodig så att man knappt såg guldet. Musa såg helt förkrossad ut. ”Still…” fick hon fram i något som var som en viskning.

Musa föll till marken med den blodiga medaljongen i tassarna. ”Så då är det sant… ;(”

Sa Fimmy tyst ”Han är död!”. Amylie torkade bort blodet med magi och fick Musa på fötter. ”Var hittade du den?” Frågade Millow medans han såg på den oroligt. ”Vid stranden…” Fick Musa fram. ”Den bara låg där… Jag skulle försöka släppa Still då…” Ombie spärrade upp ögonen förvånat ”Släppa? Du menar inte att ni var…” Millow knuffade till honom lite lätt. ”Du har fortfarande inte berättat vad som hände med honom, Millow.” Sa Fimmy lite argt. Han satte sig på sin stol och visade med en gest att de också skulle sätta sig. Efter en stund började Millow berätta vad som hänt. ”För nästan ett halvår sedan kom Still hit. Han var svårt skadad. Mina olker och jag hjälpte honom. Han hade flytt från sin värld. Som ni redan vet så skulle han ju förklara sig för det Goe gjort med deras magi. Men de godtog inte hans ursäkter. Han föreslog till och med att ge tillbaka den kraftigaste magin men det blev inte av, sa det om de inte fick all. Men utan någon alls skulle han ju inte kunna komma hem.

Så han flydde. Han lyckades ta sig hit genom en magisk portal.” Han pausade lite. ”Men hur… du vet :(” Viskade Musa. Millow tittade upp i taket ”Väktarna hade följt honom. När de fick reda på att han var här tog de honom på natten. De hade lämnat en skrift på väggen där han hade sovit ’Du skonas från döden pga att du uppenbarligen inte visste om att denhär har varit våran största fiende. Men allt annat än skonas ska han få uthärda’ Eller något sådant… Jag mins inte exakt”. Det blev tyst. "Bara för att hans medaljong var blodig behöver inte det betyda att han är död..." sa Phill efter en stund.

"Men vi behöver endå hitta honnom...! Så vad väntar vi på?!! Det kanske inte är för sent!…” Sa Amylie.

Men hennes fantasi hade blivit övertagen av saker som de skulle kunna ha gjort med honom. Fimmy la sin tass på hennes axel  ”Är du ok?” Frågade hon. ”Vi måste göra det här nu, vi måste hitta honom.” Sa Amylie tyst.

Nu var det väll dags för en tävling va! Jag har haft idén ett tag men så har det bara inte blivit av. Men så blev jag påmind så nu blir det av!

Ni kanske har listat ut att det är en ritartävling? Jupp!

Ni ska rita mig!

Och mig! En R&B-tävling!

Så, ni ska rita BlackBoy och Roja!

Med vilken stil, eller vad de ska vara för något är helt valfritt! De kan vara bollys (såklart), människor, pandor, vad du vill! Och andra av deras vänner kan vara med som till exempel mig, Lunie, Wooki... Men både Roja och BlackBoy måste vara med

Om du inte vet så mycket om dem kan du gå in på Panfu-kategorin och läsa lite.

Bilden kan också vara gjort på villket sätt som hällst, Paint, Photoshop, Pappersbild, Foto (om någon kanske klär ut sig som dem ^-^).

Bidraget skickas on på [email protected]

Tävlingen avslutas den 1 September så ni har nästan en månad på er!

Tävlingen är från och med nu, så bilder på dem som skickats in innan räknas inte, de måste skickas in igen om de ska räknas.

Priser: En länk till din blogg (eller liknande) bland mina länkar, en privatträff i Panfu (Bara vinnaren får tid och plats, sen kan det ju kanske dyka upp en och annan panda), äran att vunnit också :P

Exempel på bilder:

Lycka till!