Det var inte slut än. Alla försökte hjälpa honom med magi men det gick inte. ”Då så! Vi hittade honom! Tur att han är döende också!” Ropade Musa argt. ”Lugna dig! Vi tar honom till bossen här och tvingar honom att få Still bra igen!” Vakterna som Musa hade uppehålligt hade hon blivit av med men det skulle inte dröja länge tills andra vakter kom. ”Kom igen!” De flög alla utanför fästningen. De skulle ta sig till en plats som de innan hade verkat som en plats där den som bestämde befann sig. Amylie hade fått in Still i en magisk bubbla. En sådan som Seska och Luc hade varit i. I den kunde han inte bli skadad lika lätt som om någon hade burit honom. De lyckades undvika vakter genom att de med väldigt tålamod fått fram en osynlighets besvärjelse över sig. En som inte kunde spåras av vakterna.

De flög sidledes med muren. En mur som lyste som guld. Desto längre bort man var, desto mer sken den. Men desto närmre man kom den, desto mer glesnar ljuset, och om man står precis med nosen mot muren ser den ut som vilken stenmur som helst. Men nu gjorde dem inte det. De flög bredvid den, just så långt som det behövdes för att se den glittra av solljus. Efter en stunds flygande beslöt de för att flyga in. In i fästningen där troligtvis ledaren skulle finnas. De flög över muren och såg att massa vakter, kanske hundra, var nere på gården. De var alla samlade rund en panda som hade en annan sorts rustning. ”Det är han! Jag är helt säkert på det!” Viskade Musa. ”Kan någon zappa oss och han till ett av tornen. Vi vill ju inte att vi blir gripna!” Phill och Fimmy sa en formel tillsammans och helt plötsligt var de i ett rum. Ett väldigt tomt och mörkt. Det hade bara ett fönster och en dörr. De tittade ut och där var gården igen med alla vakter. Men han i mitten var borta. De vände sig om och där var han. Snabbt trollade Musa bort dörren och fönstret så att han inte skulle komma där ifrån. ”Vad är det här?!” Fräste han. ”Hur helar vi Still från ormarna!?” Sa Amylie högt i stället för att svara. Först såg han förvånad ut, men den minen förvandlades snabbt till ett ont leende. ”Still har tagit nästan all våran magi. Ormarna suger bara ut den. Jag bryr mig inte om resten.” De andra var helt skräckslagna. Han hade faktiskt kunnat döda honom. ”Millow då?” Sa Seska och steg fram. ”Arvingen till Stills och dehärs mästare. Var det ert verk också?” ”Ja… Det var vi.” ”Men varför!?” ”Vi hade tänkt fängsla er! Ni har såklart också stulit magi från andra värdar. Men varför göra allt besvär? Vi lät eran mästare göra jobbet åt oss!” Då hördes ett spökligt ljud. Millow, eller det som var kvar av Millow, Fasade igenom en av väggarna som ett spöke. Han hade fortfarande tomma ögon. Ingen själ tycktes finnas kvar. ”Millow, få slut på dem.” Millow slog till dem meden magi. Så kraftigt att de flög igenom väggen. De föll ut över gården, nästan medvetslösa. Men Fimmy vaknade snabbt och trollade lika fort dit en massa fjärilar som fångade upp dem innan de föll till marken.

Fjärilarna försvann när alla hade landat. På ett kommando från ledaren, som med Millows hjälp kommit ut ur tornet, började några speciella vakterna springa mot vännerna. Men de var inte som de många andra. De flesta hade en riddarrustning. Men dehär, kanske tjugo, pandorna hade kämpar kläder på sig. Kläder som andra skulle jämföra med en karate eller judo dräkt. Vännerna försökte försvara sig. Det gick ett tag. Men kämparna fick dem att tappa känseln i både armarna och benen genom några särskilda slag på dem.

Såklart försökte vännerna bekämpa dem med magi till en början men på något sätt kunde kämparna slå bort kraften. Så nu låg de där. Förlamade och försvarslösa. ”Vi har ingen användning för han här längre…” Sa ledaren och knuffade fram Millow. Han tog tillbaka rökmolnet och Millow blev som vanligt.

Han såg väldigt förvånad ut men verkade ha varit medveten av vad som hänt. En av kämparna tog upp honom och kastade ner han på marken. Alla vännerna blundade när de såg kämpen lyfta foten över hans huvud. De hörde ett ljud, som om något gick av, och när de tittade igen hade Millow näsblod. Han försökte resa på sig. Det var svårt för han men ingen av vakterna stoppade honom. När han var på fötter gick soldaterna emot dem alla. Precis innan de hade kommit nära började Millow glöda. Det var en märklig glöd. Den fick många av soldaterna att backa. Hans ögon började också glöda. Något halvgenomskinligt steg upp ut honom, som ett ljus. Det tog sig till skepnad. Alla vännerna tänkte samma sak ”Belle?”. Ja, det såg faktiskt ut som Belle. På ett underligt, oförklarligt sätt.

Ljuset verkade stiga och alla soldater försvann. Men de verkade inte dö. Utan bara försvinna. Sakta men säkert försvann fästningen och till och med dem själva. Ljuset sänktes och åkte in i Millow. De var på Belles ö igen. Alla tittade på varandra och sedan på Still. Han låg på marken. Hans sår började rent magiskt att läka. Efter bara en liten stund var han som ny. Bara några ärr hade han kvar. Han reste sig. Han verkade lite förvirrad men förstod snabbt vad som hade hänt. Alla tittade bara på han. Han tittade tillbaka men ingen gjorde någonting. ”Hej.” Sa Still efter en stund och alla hoppade på han. De kramades en lång stund. Alla fem. Millow stod bredvid och log. Tillsammans med Seska och Luc. När de var färdigkramade flög de in i slottet och levde på ön tillsammans.

SLUT! :3