De flög alla rakt mot ljuset. Det var gryning så det blev lättare och lättare att se det. Men desto lättare för vakter att se dem. För var han än var, var det säkert vakter som höll honom fånga. Alla var säkra på det! ”Du måste stänga av ljuset Amy, Någon kan se oss!” Sa Phill bestämt. ”Men då kan vi ju inte hitta honom!” Just då gick solen ner och stjärnorna syntes på himmelen. Då såg de att i en av stjärnorna, den som deras väg riktade sig mot, kunde de nästan se pandor! De flög närmare och såg att det var en stor fästning. En fästning som lös så starkt att man skulle tro att det var en stjärna nere från jorden. ”Kom igen Amy, Vi hittar honom!”  Motvilligt tog hon medaljongen av sin stav och ljusen blev aska som sedan försvann. De flög runt fästningen, samma väg som ljuset hade varit innan. De landade framför en av dörrarna och gick in. De smög sig fram i korridorerna. Ingen vågade säga någonting. Konstigt nog var det inga vakter där. Tystnaden tog kol på dem. Svårast var det för Musa. Hon var van vid massa musik och oväsen. Dehär kunde hon inte klara av länge till.

Phill ville säga något till Amylie men det var så tyst att han trodde att om han bara viskade skulle alla i stjärnan höra honom. När de gick där började de se trädörrar med galler för sig. Alla vännerna nickade mot varandra för att visa på att Still måsta vara där. Det stod namn ovanför varje dörr men de kunde inte hitta Still. Just när de höll på att läsa efter hans namn hörde de några som kom. Så alla gömde sig bakom en dörr som var öppna och verkade tom. ”Hör du det nu Jim? Det är bara patrulluppdrag och om någon kommer så behöver du bara slå larm. Inget annat, Ok?” Det var en vuxen som pratade till en mycket ung panda. Han såg ganska rädd ut. ”Ja… Jag förstår…” Den vuxna pandan gick tillbaka från samma väg de hade kommit från. Den lilla pandan, Jim, Gick med sitt spjut tätt intill sig. ”Tusan också…” Tänkte Musa. Vad skulle de göra? Amylie nickade mot de andra men de förstod ingenting. Hon väntade in tills Jim var precis utanför deras dörr. Hon kunde höra hans fotsteg. Hon räknade ner sakta för sig själv och när de andra minst anade det så öppnade hon dörren och kastade sig ut. I nästan samma sekund tryckte hon upp pojken upp mot väggen bakom han med en magisk tryckvåg. Hon blev förvånad över hur ung han var. Han var knappt 9 år såg det ut som. Han såg ut att lida men Amylie kände att hon inte hade nått val. ”Var är Still!?” Han tittade upp. ”Du kommer att bli gripen…” Amy tog i mera. ”Var är Still!” De andra kom ut ur sitt gömställe. ”Var är Still, Svara!”

Han försökte hålla tyst men Amylie tog i mer och mer och han började få svårt att andas av trycket. ”Snälla Amy… Han är bara en pojke…” Försökte Fimmy för att få henne att sluta. ”Åh, Det är Still också men de vill döda honom ändå!”  Hon fortsatte. ”Snälla! Han kan ju inte andas! Snälla Amy!” Hon kunde inte se honom lida så. Och Amylie kunde inte höra Fimmy låta så förtvivlad. Så hon slutade. Jim hostade och försökte andas. Amylie gick fram till honom, reste honom och tittade honom djupt i ögonen. ”Du ska föra oss till Still. Eller så tänker jag göra det igen utan henne, fattar du det!” Han fällde ner blicken och gick. ”Kom då…” Mumlade han. De andra följde efter.

Efter ett tag var de vid en dörr som var mycket större än de andra. ”Där…” Sa han och pekade på dörren. De hörde fotsteg bortifrån korridoren. Musa tog pojken och sprang mot dem. De andra kunde höra ”Ett steg till och han dör!” Seska flög dit för att hjälpa till. Luc öppnade låset med tassarna. Där inne, i det mörka rummet såg de alla Still! Han hade bojor rund handlederna som med en kedja ledde till väggen. En kall, smutsig stenvägg. Hans vingar var också fast. Still var blodtäckt men det såg inte ut som att han hade några djupa sår, bara blod. Han hängde med huvudet, hår täckte ansiktet. Efter några sekunder började något slingra sig mot honom. När deras ögon vant sig vid mörkret såg de att det var två stora ormar. En råtta sprang framför dem till en bit ost. När den ena ormen slingrade tätt intill den började råttans päls sakta glöda sönder, sen började huden på den också glöda bort. Tillslut var råttan helt ihälbränd. Den ena ormen började slingra på Still och man såg att han ryckte till. Fimmy höll på att skrika till men Amylie höll för hennes mun.

”Vad gör vi nu då!” Viskade Phill. ”Det måste vara Magisäkert, så det går inte.” Funderade Amylie ”Vi bara springer in!” Föreslog Phill. ”Nej! Ormarna, tänk på ormarna!” Och så fortsatte de.

I bara tio sekunder men det kändes som en evighet för dem och särskilt för Fimmy. Hon stod inte ut med att se ormarna fräta på Still. Han flämtade och led. Fimmy brakade in dörren och skrek i panik. Hon tog sin stav och fick bort Stills bojor med magi. Han föll ihop. Han landade på knä på en av ormarna. Då började det fräta extra mycket där eftersom så mycket vikt var på ormen. Still skrek av smärta. När Fimmy såg det blev hon helt till sig. Hon tog ett stadigt grepp om din stav. Den formades som ett stort svärd. Hon skulle just hugga i ormarna då Phill såg vad hon höll på att göra. ”Nej! Du dör!” Skrek han. Phill kastade sig mot Fimmy. Svärdet träffade väggen. Phill flög upp, tog svärdet och dräpte ormarna i tre hugg.